Imorse hade jag tid på vårdcentralen, min suuuperlångdragna förkylning jag haft sedan juni (ingen härinne kan ha missat den?) har jag ju mer och mer kunnat isolera till halsen, problem vid ansträngning, hosta genom nätterna och besvär med näsan. Jag har ju nästan aldrig kunnat mäta upp nån feber men känt mig riktigt risig så imorse inleddes astmautredning. Provade även att rida ganska tätt inpå att jag fått luftrörsvidgande medicin imorse och jag var ju helt besvärsfri med huuuuur mycket ork som helst. Skönt ju! Nu ligger ett par veckor framför mig här med att kartlägga hur besvären ser ut och när de kommer så ska vi titta på det på nästa tid. Skönt att ha något i rullning och framförallt, skönt att kunna rida ordentligt igen! Det var SÅ länge sedan och jag har ju verkligen lidit av att vara så "otränad" och/eller "sjuk" att jag tappar andan 15-20 minuter in i ridpasset.

 

Torres har vilat två dagar och blivit en riktig liten skit av det. Heh. Det var meningen att jag skulle rida igår men det blåste och snöade på tvären så jag ställde in. Måste gräva fram mina gamla skidglasögon till nästa gång, hästen störs inte så mycket av vädret men det är hemskt trevligt för en själv att kunna ha ögonen öppna så man ser vart man är på väg. Torres är ju sån att han går som aaaabsolut bäst när han jobbar rätt hårt varje dag. Han hamnar liksom i ett positivt flow och är up for anything. En dags vila kan funka men blir det 2-3 i rad så är det semestertorres man tar med sig ut på tur. Neeeeeej jag hade såååååå skön semesteeeer vaaaaaaarför tvingar du mig till dettaaaaaa. Tills man lyckas peppa igång honom, då blir livet (och jobbet) ballt igen. Och det var ungefär vad som hände idag, jag försökte skritta på fram till en stadig kontakt i tygeln, då kände han sig megalåst och inget jag gjorde var rätt. Na-hepp. Försöka lugna utspelet, andas några djupa andetag och så prova igen, ännu försiktigare. Idag kom jag ju rätt iaf och hade mot slutet av rundan en lyhörd häst med rätt rejäl framåtbjudning. Mission accomplished.

Det är en så himla svår balansgång mellan att vara mjuk och att sätta gränser. Hur mycket kan man som ryttare tolerera att hästen går emot skänkel eller dröjer i sin respons? För varje gång man låter hästen ta sig friheter så "avprogrammeras" ju hjälperna och blir mest bara brus. Samtidigt, vad var mitt fel? Ställde jag frågan fel, kom sporren före skänkeln, är skänkeln verkligen i position. Man vill ju vara en ödmjuk ryttare som lotsar en trygg tillitsfull häst rätt.

Meeeeeen nog om det. Idag fick mitt lilla vita glädjepiller hänga med ut på tur också. Det blev en rätt kort runda men vad jag saknat ponnyn. Han är ju hands down den tuffaste hästen jag suttit på. Så fantastiskt lyhörd och med sån enorm vilja att göra rätt. Tänk en tanke och innan du hinner ge hjälpen har det hänt. Så idag lekte vi runt med galoppfattningar, enkla byten och mest bara busade runt. Världens bästa kompis-ponny.