Safety first

  • Alltid reflexer vid uteritt/promenader, oavsett tid på dygnet. Får jätteont i magen när jag ser folk rida ut, främst när det närmar sig skymning, utan reflexer för som bilförare vet jag hur svårt det kan vara att se i vissa ljus/väder.

  • Skotta, salta, sanda. Båda för människor och hästars skull.

  • Brodda! Risken finns att nödslakt måste komma ut vid en fläkskada. Det är det inte värt. Även för att skydda de som hanterar hästen, 500 kg halkande bjässe är helt klart en säkerhetsrisk. Går det inte att brodda/hästen halkar ändå får man halkbekämpa på andra sätt

  • Rid aldrig ut utan att ha "någon som saknar dig" hemmavid. Bäst är sällskap, men i brist på det, telefon och någon som vet vilken runda du tar och hur lång tid det ska ta. 

  • Samma om du rider på bana/ridhus. Ha sällskap eller någon som vet hur länge du ska rida. Är olyckan framme räknas varje sekund, har ni sett klippet från nyhetsmorgon om tjejen som red chefens häst och råkade ut för en allvarlig ridolycka? Är man ensam med hästar är man väldigt utsatt.

  • Hjälm på, handskar och bra skor.

  • Känn din förmåga och backa innan det blir farligt. I många fall KAN vi undvika skada genom att inte sätta oss i riskfyllda situationer. Hästsporten är farlig som den är, utan att man tar extra risker

Ut i skogen!

Hur får man en okomplicerad häst? En sån där som inte är tittig, som går fram för hjälper, är trafiksäker och går fram överallt på uteritter? Jag tror svaret ligger i att vara lyhörd för sin häst, anpassa arbetet men samtidigt också utsätta den för allt möjligt. Klart hästen som bara hoppat röda bommar kissar ner sig den dagen den ska hoppa murmatta eller vattengrav? Inte för att vara dum, men för att det är så ovant. Hästarna vaknar ju inte heller upp en dag, helt trafiksäkra utan det är ju också något man måste träna fram. Sjukt obekvämt och tråkigt att träna på, men så himla skönt det är när man har en häst man inte känner begränsningar med? När man kan variera uterittsvägarna istället för att alltid rida samma tråkiga sväng, för att just den svängen är bilfri?

Något jag haft problem med, både med chester men även alla mammas hästar, är diken, speciellt vattenfyllda. Den enda vägen jag kunde rida på ett tag(pga bilfri) krävde att man tog sig över en liten bäck. Det är inga konstigheter egentlgien, hästarna har små vattenfyllda diken i hagarna, en bäck går rakt igenom ena hagen så de har ju liksom SETT sådant förr. Men det glömmer de bort ute i skogen, då bor det både krokodiler och troll i dikena och matte får vrida ut och in på sig själv för att övertyga hästarna om att de KOMMER överleva att hoppa över det 30-50 cm djupa/breda diket. Jag hoppade av några gånger och ledde dem över, då gick det lättare, även om det var läskigt, såklart.

Sen kom nästa problem. hur kommer man upp på en 160 cm hög bjässe som inte vill stå still? Enda man visste helt säkert var att den inte skulle hoppa över diket och springa hem igen i alla fall :) nä men i såna situationer märker man hur viktigt det är att hästen är tränad till det man vill använda den till. efter ett par gånger hoppade hästen glatt över själv, med ett litet glädjesprång efter för att han var så modig, och han lärde sig även stå still när man skulle hoppa upp. Sånt som gör livet så mycket enklare, och framförallt, säkrare. Hästarna måste kunna bete sig i "skarpt läge" och för att kunna det måste vi förbereda dem bra.

Jag vill ha okomplicerade hästar. Då måste jag träna dem till att bli okomplicerade. Nya läskiga grejer får inte vara en big deal. En stor vikt ligger ju vid att man själv är lugn och avslappnad när det läskiga kommer. känner hästen att ryttaren helst bara vill teleportera ekipaget in i ett tryggt ridhus, varför ska hästen då gå förbi det läskiga? När inte ens ryttaren vågar och vill, egentligen?

Sen finns ju såklart mer eller mindre lättövertalade hästar. vissa stänger av hel t och säger nope nix goodbye hej svejs ses i stallet för nu drar jag. andra blir lite mer avvaktande och frågar ryttaren om det VERKLIGEN är detta denne vill. de är ju mycket lättare att övertyga, än virrpannorna som man först måste vända rätt, lugna ner och be på nytt. Men jag tror ändå att "alla" hästar går att få schyssta och okomplicerade i "alla" situatoner. Vissa kräver bara mer engagemang och energi än andra. Samtidigt tycker jag att det känns som att man bygger på relationen när man ber hästen göra läskiga saker. Hästen vågar inte, men gör ändå, och när den överlever förstår den att människan bara ber den göra saker den klarar av. Så känns det i alla fall, jag vet inte riktigt hur tankarna går i huvudet på dem. om det nu går några tankar alls.


om man frågar får man svar

jag läser ganska mycket hästbloggar, vissa regelbundet och andra klickar jag mig in på någon enstaka gång. Lika störande varje gång är de försvarsinlägg som kommer efter att bloggaren frågat något. Tex, bloggaren frågar "min häst är otam, vad kan vara fel?" läsarna svarar diverse, bloggaren försvarar sig med "ni ska inte komma här och säga att min häst kan vara sjuk eller skadad för ni har inte sett den!!!!!"

ba ja. nej. varför fråga främlingar om man inte vill ha svar av främlingar? Blir jätteförvirrande. och ger ett tråkigt intryck, jag blir inte sugen på att läsa en blogg där bloggaren verkar skitförbannad på sina läsare. Men det är det ju å andra sidan andra som vill göra, så det går väl på ett ut. :)

Jag funderar på vad jag kan skriva om, kanske en utvärdering på dyon the difference? Har ändå ridit med mitt ett tag nu, och vet att jag ville läsa sånt när jag funderade på att köpa? Vad säger ni?
RSS 2.0