Lost in translation

Vi pratar ju mycket om på utbildningen, att prata så mottagaren förstår och kan relatera. exempel på det idag på vår hoppträning, jag är all about ha kontakt med hästens mun, ca alltid yttertygeln men oftast båda så döm om min förvåning när ridläraren tre varv i rad ba "kontakt på tygeln, glappa inte!!" och jag kortade tygeln, hade kontakt och han fortfarande ropade samma sak varv efter varv. Så jag gjorde halt och ba JAG FATTAR INTE, ska jag hänga mer i tygeln? "nej, ha kontakt!" efter ett tag enades vi om att jag skulle hänga mer i tygeln (a.k.a. ha mer stöd, stöd och kontakt är olika saker för mig) och då gick det riktigt fint. Svårt det där när man rider för nya personer så ofta och inte har lärt sig deras språk och termer, blir tjall på linan liksom.

Resten av hoppträningen gick ok, jag tycker fortfarande det är skitäckligt att rida mot hinder men jag får väl bara ta och lära mig att min häst hoppar allt i alla lägen (iaf på denna höjd) så länge han är framme för skänkel. Vi kom fel ett par gånger, lite nära på första hindret i ett relaterat avstånd = jättestort på hinder 2, där visade Tore sin potential och ba KOLLA MATTE, jag kan hoppa lika högt som pappa! Söt, där fick jag det lite tufft att hänga med. Efter det fick jag en lite barsk tillsägelse om hur dålig koll jag hade på hästen och då började jag rida, och då gick det faktiskt riktigt bra. Jag skulle behöva lite mer språng i kroppen för att liksom lära in den känslan, att man inte nöjer sig med en bana utan kanske hoppar hela eller delar igen för att få repetera ridningen. Vi hoppade väldigt få språng idag och det blir lite frustrerande för mig som vill utvecklas till kalasbra NU, men utveckling tar ju tid. Är i alla fall kanonnöjd med min häst idag, han har börjat tända till lite mer på hinder och upplevs inte så loj som han gjorde första veckorna, så det är ju kanonbra. Nu ska bara den där lilla piloten på ryggen sköta sitt också :)
 
 

Helg!

Hur kommer det sig att när det händer så mycket har man så lite att skriva om? En vecka har gått och det har hänt massor, främst inuti mitt huvud. Jag är ju ganska mjuk i min ridning och väntar hellre ut hästen och "lirkar" fram det jag vill ha än att kräva, vilket hästen har utnyttjat. Sjukt lajbans med ett nytt hem där man får tänja på gränserna! Så det har han gjort med råge, men denna vecka har jag blivit mindre rädd och mer tuff och han sköter sig ju himla bra när man direkt berättar vad reglerna är för dagen. Sen kollar han läget HELA TIDEN. Sätter man honom inte i arbete bra nog så kan man ge sig tusan på att det bor monster i hörnen, svarta hål i skuggorna och jättekonstig gravitationsstörning just vid utgången så man bara måååååste smita ut där. Men det är nyttigt för mig! Jag märker ju direkt när jag fisrider och får verkligen träna på att r-i-d-a. Idag klämde han inte in någon istadighet någonstans, fint när man tränar för en ny person för första gången. Han bjöd på en väldigt fin känsla, även om det blir lite valpigt stundtals i dressyren med alla tighta krumelurer man ska få in, men han tar sig så himla bra och jag lär mig för varje dag hur och var jag ska supporta.
 
I hoppningen är han ju en klippa. Håll i dig matte, nu kör vi! Oavsett när var eller hur vi kommer fram till hindret (eller vilken balans jag är i, heh) tar han mig över så himla snällt. Tänk sedan när vi blir ännu tightare och jag dessutom får lite bättre känsla för var hindren står, hur bra kommer det inte bli då liksom? :) Nä, just nu känns det riktigt bra med all träning framöver, kanske ett jättelitet undantag för vårt terrängprov nästa tisdagsmorgon. Lite ont i magen har jag över att lämna anläggningens trygga vrå, men senast skötte han sig väldigt fint, så det ska nog gå bra ändå. :)
 
RSS 2.0