film från hoppträningen

Födelsedagen firades traditionsenligt med hoppning... Fick ett litet klipp från när vi satte ihop övningarna till en bana i slutet. Han hoppade otroligt väl på den rosa oxern nästan alla gånger och jag som normalt inte har särskilt svårt att hänga med i språnget upplevde att mina armar var alldeles för korta för att ge den eftergift han behövde. På ett hinder långt under tävlingshöjd, haha. Lyxproblem när man har en fin häst :)

Den här träningen var han lite mer ridbar och påverkbar än sist, även om det är en bit kvar tills han är exakt där jag tänkt mig. Det blir lättare och lättare och den goa inställningen till hinder är tillbaka. Är SÅ rädd om den gnistan efter den här hösten så sista banan är på fjäskhöjd så man kan vara lite lätt i sitsen, klappa på halsen och säga att han är duktig. För det ÄR han ju.

 

Sista Januari

Här har det ekat tomt i veckan, dagarna rullar iväg kanonfort, blinkar man en gång har man missat ett dygn... Veckan som gick hann vi med både bio, föreläsning med ryttarinspiration, en resa till ullared, besök på vårdcentralen och lite nattjobb. och en himla massa ridning på det, såklart. En födelsedag. Heh.

Jag tycker det är så fascinerande vad man klarar bara man verkligen vill. oavsett om kroppen skriker så kan rätt inställning ta en igenom vilket eldprov som helst. Nu i dagarna har jag fått bekräftat att jag har astma och så många bitar har fallit på plats. Dels att jag känt mig sjuk sedan i juni men jag har ju även fått en förklaring nu till varför jag tappar fokus några minuter in i mitt ridpass och sedan mer eller mindre hostar upp lungorna i varje skrittpaus, varför jag känner mig så trött dygnet runt i perioder och varför jag känner mig så "otränad" trots att jag har en rätt aktiv livsstil. Luftrören drar ihop sig och slemmar igen, jag får inte i mig tillräckligt med syre och då blir det ju en omöjlighet att vara kvick i hjärnan och behålla fokus.

Det här är ju inget jag kan lasta mig själv eller min "självdisciplin" för, för luftrören reagerar på retning oavsett hur mycket jag pushar mig själv och intalar mig att jag orkar. Med medicin orkar jag "hur mycket som helst" och behåller fokus så länge jag behöver och dessutom lyder kroppen hjärnans signaler. Det är en sån kick att känna hur lätt det "egentligen" ska vara, en sån himla lättnad! Nu är jag superpeppad på att bara tränatränaträna så svetten lackar, att låta hästen bli trött innan jag blir trött och att utmana mig själv i hur länge jag orkar sitsträna utan stigbyglar, bara för att. Känna musklerna bli trötta innan hjärnan blir det. Superhärligt och jag inser ju att jag låter lite knäpp när jag skriver det, men det är så skönt att anstränga kroppen. As it turns out så är jag visst en motionsjunkie. Hehe. Man lär så länge man lever! :)
 

Tappsko

Idag fick tån prövas ordentligt. Längst bort på min vanliga runda klonkade det till och sen var hästen "halt" på ett framben några meter senare. Ja-happ. Några meter bakom oss låg vänster framsko och glimmade så fint, bara att ta den i ena handen och den där stackars ömma tån i andra handen och börja gå hemåt. Att rida var inte riktigt att tänka på när vägen bjöd på antingen spränggrus eller isgata, hästen var ju som sagt lite öm och jag tycker att jag gått omkull tillräckligt för en livstid, så det var inte riktigt något jag ville riskera igen.

Synd med tappskon, ridpasset gick riktigt fint fram tills den flög. Men nu sitter den stadigt och fint (nåja) på plats igen. Hovis kommer på måndag så min magnifika tappskopåslagning kommer inte behöva hålla så överdrivet länge. MEN nu vet jag i alla fall vad jag önskar mig i födelsedagspresent! En liten sömutdragare och en nittång, som allra minst. Jag intalar mig att det blir lättare med rätt grejer... idag har jag använt lite diverse vi kunde skrapa ihop och skon sitter ju i alla fall fast under hoven, även om jag antagligen kommer bjuda hovslagaren på veckans skratt när han ser det. Jaja. :)

 
RSS 2.0