Hej och hå

Onsdag: efterlängtad hoppning. Ganska kort in i passet släppte underlaget och vi gick omkull. Det gick helt okej, jag har en lättare hjärnskakning, ett skrubbsår och en sträckning i nacken, men helt ok. Såg efteråt att jag var väldigt nära att landa PÅ pallen och då hade det nog inte gått särskilt bra. En påminnelse om hur farligt det är med pallar mitt i manegen...!

I övrigt har jag funderat mer kring ridning. Det blir ju mer av tanke-varan när man inte får rida själv på ett par dagar, något sätt att hålla sig i sporten måste man ju klura ut. Jag funderar mycket kring vilka ord vi använder och hur de orden sätter igång olika tankebanor. Olika ord har ju olika innebörd för olika personer, men generellt kan man ju dra vissa slutsatser. Det här med stöd vs kontakt till exempel. Säger man "rida med stöd på tygeln" tycker jag det inbjuder mer till att man tar sig ett stöd på tygeln genom att backa handen. Pratar man istället om att rida med kontakt tycker jag att bilden snarare blir "nudda" än "hålla"... är ni med?

Likadant när folk pratar om att hästar ska "lossas" i framridningen... Lossas från vadå? Även där upplever jag att man lätt inbjuds till handridning. Faktum är ju att hästarna väldigt lätt böjer sig i halsen. Att med tygelns hjälp "lossa" halsen hjälper sällan bålen och bakbenen enligt min erfarenhet. Steget mellan lossa och låsa med tygeln blir ganska kort. När jag rider fram tänker jag nog aldrig tanken "lossa". Från skänkeln, fram till handen. Ökar jag trycket med ena skänkeln, ska hästen gå undan för trycket, har jag lika långa tyglar och driver på likt med båda skänklarna ska hästen driva jämnt med båda bakbenen. Handen håller jag så stilla jag kan, för att hästen ska vilja ta kontakt. Det som ska gymnastiseras är bålen och bakbenen, på sin höjd bogen. Halsen gymnastiserar hästen så himla bra själv när de ska klia sig på ryggen eller jaga undan flugor. Det är inget jag behöver bända loss med tygeln.

Av någon anledning vill ju vi människor lösa det som lösas kan med handen. Det är nästan som en reflex och jättesvårt att jobba bort. Det jag som instruktör kan göra, för att behålla ett positivt inlärningsklimat (man kan ju säga "sluta dra i tygeln" men det är ju inte så pedagogiskt av flera anledningar) är att välja ord som sätter igång kedjor i hjärnan där handen blir passiv men sätet och skänklarna desto mer aktiva. Svårt men görbart. En utmaning!

Den bortglömda ytterskänkeln

Igår satt jag och trimmade dressyr igen efter bästa förmåga. Jag har ju kommit underfund med att jag lätt blir lite yvig, ännu värre blir det nu när jag haft en veckas riduppehåll och hästen också är lite "yvig" av överskottsenergi. Så rider jag runt och känner hur det skumpar och yr omkring armar och ben och känner bara att nä, det här ser nog inte så yrkesmässigt ut :)

Igår red jag skänkelvikningar. För att få still handen än mer höll jag lika långa tyglar och la sedan ner handen på manken för att inte lockas till att veva runt med den. Därifrån försökte jag få hästen dit jag ville enbart med skänklarna. Ni vet, sådär som man alltid borde rida. Då upptäckte jag den där ytterskänkeln. Vad lite jag använder den till vardags?! Det är ju precis som när man har genomgång på skänkelvikning med ungdomar i mellanstadieålder på ridskolan, "och ytterskänkeln då, ska den bara hänga där som en liten korv eller har den faktiskt en uppgift?" och alla ba "hahaha ja den ska hänga som en korv!" eftersom man inte direkt trycker på ytterskänkelns viktiga jobb i skänkelvikningen. Vad lätt det är att bara tänka förflyttning sidvärtes.

Igår märkte jag av att när jag bara red med sidförande skänkel, så gjorde hästen precis som jag sa. Han flyttade och flyttade och så kom bakdelen före, jag var långsam och hann inte rätta till något innan han hade hunnit bli arg och ställa sig på bakbenen. Klart han blir arg, hur tusan hade ryttaren tänkt att fotförflyttningen skulle gå till när bakdelen fick leda vägen? OMÖLJIGT

Nästa försök var jag nogrannare med att faktiskt använda min ytterskänkel mothållande. Med hjälp av den kunde jag stoppa upp det sidförande en aning just innan bakdelen hann komma före och fick inga protester alls men istället en frustande och nöjd häst. Tänk vad lätt ridning kan vara när ryttaren bara gör sitt ordentligt. Vad mycket lättare det blir för hästen då!

Igår fick han även nya pjucks. Jag bad om bra hoppskor på skämt och fick längre traktarmar på bakskorna. Kanske inte samma sak men förhoppningsvis gynnsamt för rörelseapparaten. Hoppa gör han nog oavsett. :) Idag hade det passat bra med lite hoppning, men jag har inte riktigt kommit underfund med "hur" man hoppar här än. Blir kanske imorgon så tränar vi vidare på ryttarens kvickhet och känsla idag. På torsdag tränar vi dressyr för tränare!

Dressyrtrim

Dagens ridpass kändes något bättre än gårdagens, om det beror på sadeln, tränset eller bara att han ridits en dag till efter vilan, det vet jag inte. Han var jättefin i början, men så började hästarna i hagen intill springa en himla massa och då var det ju "kört" med att försöka få någon form av fokus medan de sprang. Torres stod och tittade mot ljudet och andades hetsigt först, och efter ett tag blev han superbusig istället. Sånt tar lite fokus och energi från mig men det händer.

Därefter var han återigen svinigt känslig för vänsterskänkeln. Jag fattar inte varför, det kommer liksom inte på "speciella platser" eller i vissa rörelser utan det kan vara lite var som och sedan bara bli bra helt plötsligt. Överlag var han fin i alla fall, jobbade på trevligt genom ryggen och mycket stadigare kontakt på bettet idag än igår. Imorgon står det ihopsläpp på schemat, så då får jag ställa klockor. En valackhage, men detär ju ändå alltid lite läskigt med ihopsläpp av nya hästar. Håll tummarna!
RSS 2.0