Ibland känner jag mig som en obotlig optimist, och det är så himla skönt. När jag håller lektioner så finns inget "kan inte" eller "går inte", allt går att lösa. Det spelar ingen roll hur övertygad eleven är att hen möter sin undergång, det går alltid att peppa, stötta och hitta en medelväg. Alltid. Det är ju mitt jobb att skala ner det där oöverstigliga berget till en liten kulle som det ja, visst, kan vara jobbigt att ta sig över, men fullt genomförbart. 

Om plan A inte funkar så har vi 28 bokstäver till att jobba med. Allt går att lösa. Alltid. Och om det mot förmodan inte går att lösa så går det att hitta ett annat sätt. Det finns ingen anledning att gräva ner sig, även om det känns motigt en period -> bra, nu har vi utforskat en massa lösningar som inte funkar, nu vet vi hur man inte ska göra. Det är ju sällan värre än så.

---

Imorgon ska jag till tandläkaren, jag hade ju tandställning för några år sedan (nästan fem tror jag, mer? time flies) och för ett tag sedan lossnade en av trådarna som håller tänderna kvar i sitt "nya läge". Inget sådär jättedramatiskt men har man nu plågat sig själv med köttsår i kinderna och spänningar i tänderna i flera år är det väl lika bra att vara rädd om resultatet. Hehe. Har ett par ärenden att uträtta när jag ändå är på språng så det ska hinnas med också. Efter det ska jag trimma hästen lite inför hoppträning på lördag, alltid lika kul att rida när han känns så fin!