Hua, idag hade vi både tur och otur på vår ridtur. Sedan jakten sista helgen i januari har det gått lite sådär med framåtbjudningen i skogen, jag tror han blev lite skrämd av jakthundarna eller om viltet varit lite mer oroligt kanske? Hur eller som, idag gick det jättebra, han traskade på fint och mina största bekymmer var om broddarna skulle nå ner till isen under snön eller inte. Tills vi får syn på en liten älgfamilj kanske 100-150 meter bort. En ko och två kalvar. En kompis blev nyligen jagad av en älg när hon red, så med det lite färskt i minnet får jag medge, jag kanske fick liiiiite högre puls och var på helspänn för att se om den här älgkon var folkilsk eller ej.

Torres var på helspänn han också, men stod still med spetsade öron i alla fall. Efter ett tag började älgarna gå iväg och ytterligare en älgko kom travandes över vägen. Torres stod kvar och jag småpratade lite och kliade på manken, jag vill ju att han ska bli trygg i skogen och vara ok med att det ibland är vilt där. Stod kvar så tills han självmant började gå igen, som om inget hänt. Skönt! I början var han ju väldans på tårna och sprang hem för minsta lilla så det känns jätteskönt nu när han faktiskt bara stannar och tittar. Helt ok :)

En del tror ju att man bekräftar och förstärker hästens rädsla genom att klappa men så jobbar inte jag. Allt som kan få hästen att må bra och känna trygghet i en annars jobbig situation är positivt för att så småningom neutralisera situationen. Meeeen det är ett helt kapitel för sig, det tar vi en annan gång. Istället tar jag kväll och ni får en bild på två bästisar från juni 2015