Ett känsligt ämne - ekonomi

Ett känsligt ämne generellt är ekonomi. Alla vill ha mer pengar än de har, och kunde man skulle man helst leva över sina tillgångar, något som blir extra tydligt när man läser köpesannonser eller sätter ut annons själv. I köpesannonserna beskrivs hästar som helst skulle gå SM nästa år och vara startklara LA imorgon med ny ryttare, men maxpris är 30 000. Hallå?

För 30 000 i min värld får man en trevlig läromästare. En snäll ponny. Ingen fancy flashig tävlingshäst utan hm ja, en hobbyhäst. Kanske funkar bra upp till LC-LB, kanske nån högre klass efter att ha ridit ihop sig ordentligt, men mest lägre klasser och en kul kompis på hemmaplan. Eller en lovande ungponny som i princip är riden i skritt trav galopp och visat någon sorts talang för hoppning eller dressyr, som man får plocka fram själv. Vill man tävla LA/MSV ganska direkt känner jag att man nog får leta i lite högre prisklasser. Kapacitet kostar.

Jag var i en diskussion på dayviews i detta ämne. Jag irriterar mig lite på att folk inte vill betala för det de söker, utan vill pruta ner en häst för 75 till kring 40, för "det är vad vi kan betala". Varför höra av sig till en person som säljer en häst för 75, om man inte vill betala mer än halva priset? Varför tror man att säljaren känner att JUST DENHÄR MÄNNISKAN ÄR SÄKERT BRA OCH INTE SNÅL MED HÄSTAR OCH KAN GE MIN HÄST ETT TOPPENHEM? Ett argument är att "vissa bryr sig mer om priset än hemmet", men hade säljaren gjort det hade hen väl 1. skrivit det i annonsen 2. satt ett betydligt lägre pris som hen vet att fler kan tänkas betala? Nöjer jag mig med att få ut 25 för min häst, sätter jag väl inte mer äntyp 35-40 som pris i annonsen? Jag går ju inte in på en fin restaurang och försöker pruta ner en trerätters till 100 kr för det är vad jag har råd med och alla ska väl få äta sig mätta? Har jag 100 kr och vill äta ute får jag köra på nåt lågbudget, typ mcDonalds eller subway. Det resonemanget tror jag de flesta hänger med på.
 
Det folk glömmer är att pengar är pengar och att det inte är en rättighet att ha häst i sverige idag. Eller ja, det är ingen rättighet att ha en tävlingshäst på LA/MSV-nivå. Har man inte råd att lägga mer än 20 på en häst, får man nog nöja sig med tanken på att inte köpa en häst för högre klasser, ELLER att vara fodervärd åt en "bra" häst. Man måste inte ÄGA hästar, det finns så många andra sätt att hålla på med den här fina sporten utan att behöva betala massor av pengar för en bra häst. Ridskolor, fodervärd, medryttare. Skötare. Jobba i stall. Varför måste man ÄGA en bra häst om man inte har råd att köpa en bra häst? Varför skulle säljare till fina hästar känna att fan, känner mig snäll idag, går ner 70% i pris och slumpar bort min häst till nån stackare som inte har råd! Jag förstår inte.
 
En annan het potatis var detta med att JAG som säljare tvekar lite inför någons ekonomiska lämplighet inför att äga häst ifall denne inte har råd att köpa hästen. Varför kan personen inte spara? Varför har de så bråttom med att köpa häst att de inte hinner spara? Varför får personen inget banklån? Hur ska personen kunna försörja en sporthäst om hen inte kan spara 5000 i månaden? Sådana frågor väcks i mitt huvud. Stallhyran går ju, på anläggning såhär en bit ut i landet, på ca 3000, träningar för en tusenlapp varje månad och så en halv skoning varje månad på det. Sen kanske manvill köpa specialfoder, utrustning? Det drar lätt iväg upp över 5000 att ha sporthäst på anläggning. Jag vet absolut att det är mycket billigare att ha hästen hemma på egen gård i skogen, men där är i regel sämre ridmöjligheter. Ska man verkligen ha en häst för högre klasser om man inte har råd att stalla in den så man kan ge sig själv och hästen erforderlig träning? Är det inte bättre då att köpa en billigare hobby/promenad/skogshäst som man faktiskt har råd med, och kan förvalta på ett bra sätt?
 
Jag är inte uppvuxen i ett hem med mycket pengar. Jag har en ensamstående mamma, som trots skral ekonomi prioriterat det bästa hon kan för att jag ska få hålla på med hästar och vi ska ha ett intresse att dela. Jag är uppvuxen med att veta pengars värde. Jag vet att jag inte har råd att köpa en häst jag kan ut och hoppa 140 på inom ett år, men jag ser det inte som min högst mänskliga rätt att ha en fin tävlingshäst i mitt stall. Hur mycket jag än skulle vilja, så vet jag att det finns inga pengar till det. Jag hör inte av mig till folk som säljer 140-hästar och frågar om dom intekan sälja den till mig för 40, för i 95% av fallen kommer de skratta rakt ut och kasta mailet i sopkorgen utan att ens svara. Jag inser mina ekonomiska begränsningar, letar jobb för att kunna spara ihop pengar till den häst jag vill ha, och nöjer mig tills dess. Drömmer, givetvis, men nöjer mig.
 
Vill jag ha en sporthäst som kommer kosta 6-10 000 i månaden att ÄGA, kan jag börja med att lägga undan 6-10 000 kr per månad för att se hur bra jag klarar mig utan de pengarna. Klarar jag det bra har jag på ett år sparat ihop till en rätt fin häst, plus vant mig vid att inte använda 6-10 000 av min lön. Man får bita i det sura äpplet och inse att alla inte kan ha en dyr häst. Vi utövar en sport som faktiskt kostar pengar. Har man inte råd att spara, men att ha häst (låter knas för mig men det är ju en prioritering) är fodervärd ett bra alternativ. Medryttare om man vill ha ännu mindre ansvar. Ägaren har alltid yttersta ansvaret för hästen, man står inte där med skägget i brevlådan om nåt händer och har man inte längre råd att ha kvar hästen säger man upp kontraktet utan en lång utdragen försäljning. Det är något vi måste komma ihåg, det är ingen rättighet att äga häst. Jag vet inte VAR i det här resonemanget JAG blev den som var helt crazy clueless, för det hela är ganska logiskt egentligen tycker jag. Anpassa munnen efter matsäcken och köp inga hästar ni inte har råd med. 
 
Cecilia
2013-06-04 @ 17:59:26
URL: http://frokenfraken.blogg.se

Så jäkla rätt! Vilket härligt inlägg, jag kan inte heller förstå hur folk INTE förstår det du precis beskrev?
Gillar förövrigt liknelsen med 100kr, det blir svårt att gå och käka 3rätters på finaste, lyxigaste restaurangen i stan :)

Dessutom handlar ju allt om prioriteringar; man kanske har råd med de här 5tusen i månaden, men får hoppa över att äta ute, gå på bio, festa och köpa nya kläder var och varann dag. Det mesta går om man vill, och om man har lite sunt förnuft. :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0