4 juni 2015 skrev jag på kontraktet och så blev torres min. ett par dagar senare red vi ut en av våra vanliga rundor, med sällskap såklart och torres traskade på i täten, modig och kaxig som få. Tills han såg två ardennrar i en hage nästan 100 m bort. Då vände han helt om, skenade hemåt och drog med sig mammas häst på kuppen. Mammas 22-åriga nsv som sällan tittar på NÅGOT. Efter det var han så uppjagad att han, ja, kunde passera ardennrarna men i ett väldigt spänt stadie. Han hann just andas ut för att han vågat gå förbi dem när han några hundra meter bort fick syn på femton kossor i en hage. skrik och panik nr 2. Här ungefär var jag lite lagom road- vi vände hemåt, främst för att vägen var av asfalt, han var skodd och hade branta vägrenar med taggtråd nere i dikeskanten....

 

Point being: det här med uteritter blev lite laddat för oss, när jag var så rädd om livet och han också. Han sprang lätt hem för minsta lilla och tyckte han att jag pressade honom för mkt backade han ner i diken och stegrade. FUN FUN. Plågade oss iväg på ett par uteritter för sakens skull men när man känner att man riskerar bådas liv varje gång (han har slitit sig och sprungit ner på riksvägen ett par ggr, där kör de 90) så är det inte riktigt värt det. red mycket i ridhus och försökte sedan igen genom att skritta av lite i en "säker" dunge och det gick framåt, för det mesta.

så bytte jag stall till ett med ännu sämre ridvägar och red ut ungefär lika lite, dvs försökte skritta fram och av i en skogsdunge men några långa galopper på grusvägar var det ju aldrig tal om. Jag tröttnade lite på att vara så begränsad till att allllllltid rida på bana och helt ärligt dalade det mesta för oss ett tag, omkullridningar, yrkesprov, stopp i hoppningen som visade sig bero på sadel och låsningar, lite bristande bjudning.... så vi flyttade hem till mamma där jag känner till alla vägar, vet var det kör mycket bilar och ej och de få som kör här ute visar överlag så stor hänsyn mot hästar i trafiken. guld värt.

Så ja, jag flyttade hem där jag varken har tillgång till ridbana eller ridhus utan att lasta och åka iväg. Då fanns det liksom inga alternativ- uteritterna måste funka. första ridturen dagen innan nyårsafton i halvregnigt väder och kolmörker, jag hade förberett mig genom att rida ett pass i ridhus innan flytten och tänkte att nu, nu måste jag rida om jag någonsin ska kunna. så jag spände på mig en pannlampa, klädde oss i reflexer och bara red. rakt fram i skogen, haha. Torres var väl så förskräckt att han bara traskade på, han visste väl liksom inte vilket håll han skulle springa åt om han ville hem, stackarn. Men den ridturen gav mig sådan boost, jag visste att han KAN och så var det bara rinse and repeat.

men det har ju inte varit friktionsfritt, helt. jag bävade länge för den dag jag skulle träffa vilt i skogen, till slut kom den dagen och han skötte sig fint i situationen men blev superrädd på samma fläck dagen efter, stackarn. lite övertalning löste det dock. Den gången var det nog bara något rådjur, men jag hade sett mycket älgspår i snön och var rädd för den dagen jag skulle möta dem. Så kom den också, han såg inte bara en älg utan två kor med varsin kalv! Tvärnit, jag höll i mig och förberedde mig på att han skulle kunna kasta sig om och rusa åt andra hållet samtidigt som jag klappade och pratade med honom, denna gång var älgarna ganska långt fram så det gick bra. tror det var ett par hundra meter och de sprang bortåt när de fick syn på oss. SÅ nöjd med hans reaktion där, det kändes som lite av en vinst att han klarade av att se vilt utan att få panik, men den gången hade jag ju ridit i nästan en timme innan vi träffade dem. han var ganska bra rastad alltså.

Så idag. idag två år efter att han blev så jävla rädd för två HÄSTAR. Idag hade jag precis hunnit sitta upp och skritta en riktigt kort bit på långa tyglar innan något rör sig i skogen snett framför oss. torres blir rädd, stannar till och tittar åt det hållet. så kommer det upp en älg precis framför oss på vägen! Bara 20-25 m bort, som en kortsida. Här kände jag hur han övervägde att vända om, men han stod kvar, tittade på älgen och sen gick han vidare. på halvlång tygel. Jag är SÅ STOLT över honom, tror jag nästan nött ut manen och pälsen på halsen idag av allt klappande. Så stolt. Vilken utveckling! Jag vet ju inte hur han varit att rida ut på innan men det är ju inte så relevant, vi som team har haft jätteproblem och idag kan vi möta en älg på nära håll i framskrittningen under en halv-fartsperiod dessutom! riden varannan dag bara så rätt het under hovarna överlag. Liten grej för er som har godmodiga hästar (dvs jag var en av er för två år sen. chester och unghästarna är fantastiskt lätta och godmodiga i temperamentet) men för mig är detta så otroligt stort. Jag vill så gärna att han ska bli en cool farbror man kan rida ut barbacka i grimma och grimskaft (typ) utan att riskera livet, kanske inte fullt ut men iaf att man ska kunna ha honom i täten när man rider ut med elever och kunna lita på att han tar sig fram även om vi möter en älg, brandbil, skogsmaskin, motionär eller moped. Att han blir lite cool och världsvan liksom. Och idag känns det som att vi fått kvitto på att vi tagit ett bra steg på vägen! Jag är barnsligt nöjd med min fina häst och att han sedan dessutom var 1 million dollars ridkänsla gör ju inte saken sämre direkt. Fina fina toris <3