Idag fick tån prövas ordentligt. Längst bort på min vanliga runda klonkade det till och sen var hästen "halt" på ett framben några meter senare. Ja-happ. Några meter bakom oss låg vänster framsko och glimmade så fint, bara att ta den i ena handen och den där stackars ömma tån i andra handen och börja gå hemåt. Att rida var inte riktigt att tänka på när vägen bjöd på antingen spränggrus eller isgata, hästen var ju som sagt lite öm och jag tycker att jag gått omkull tillräckligt för en livstid, så det var inte riktigt något jag ville riskera igen.

Synd med tappskon, ridpasset gick riktigt fint fram tills den flög. Men nu sitter den stadigt och fint (nåja) på plats igen. Hovis kommer på måndag så min magnifika tappskopåslagning kommer inte behöva hålla så överdrivet länge. MEN nu vet jag i alla fall vad jag önskar mig i födelsedagspresent! En liten sömutdragare och en nittång, som allra minst. Jag intalar mig att det blir lättare med rätt grejer... idag har jag använt lite diverse vi kunde skrapa ihop och skon sitter ju i alla fall fast under hoven, även om jag antagligen kommer bjuda hovslagaren på veckans skratt när han ser det. Jaja. :)