Jag är så fascinerad av kroppen! Inte ens en vecka har gått och tån verkar redan sitta ihop någorlunda? Jag kan fortfarande inte bära särskilt tungt, utsätta tån för skakningar eller belastning i något annat än normalläge men alltså, hallå? Går nästan normalt kortare stunder! Idag provade jag även att rida ett lättare pass, funkade hyggligt så länge man hade stigbygeln exakt rätt under foten och slapp skänkla så mycket. Men nog tusan var jag lite rädd när jag stod på marken, vill INTE råka få ett nytt tramp på en redan blå tå...

Sen hade jag ett samtal om motivation idag. Hur orkar man hålla på utan att kunna tävla/utan att komma hem från tävling med blågul rosett varje gång/utan att känna framsteg minst 90% av passen. När det är kallt, mörkt och att galoppera hand i hand mot solnedgången är långt borta. Hur? Varför?

Motivation för mig behöver inte vara knutet till snabba framsteg, även om det såklart underlättar ibland. Motivation är att veta vart man är på väg och att alltid, oavsett hastighet, röra sig åt det hållet. Att hitta vad som driver en framåt och låta det driva. Bort med energitjuvar och fram med kartan mot målen! Miljön måste vara motiverande, för mig finns två såna miljöer: den första i en sluten verkstad där jag får bara vara, jag, mina mål och hästen. Inget oönskat tyckande och inget dömande från någon annan. Den andra miljön är en inspirerande och trygg miljö full av kunskap att bara suga i sig och utvecklas i. Det måste vara det ena eller det andra för mig, annars kan det vara. Ridning i sig är för svårt för att man förutom de naturliga motgångarna och svårigheterna dessutom ska fäktas med energitjuvar, om så bara mentalt.

Motivation är att vilja komma någonstans, veta vart och ungefär hur man går tillväga. Allt behöver man inte kunna sen innan, det finns alltid utrymme för att lära sig mer. Börjar tåget stå still eller åka bakåt så får man väl helt sonika sätta sig ner, utvärdera situationen och se efter andra sätt att få tåget i rullning. Alla vägar bär till Rom.

Ni vet de där klyschorna man delade på bilder för några år sedan?
"Fall down seven times, stand up eight."
"Luck likes to hang out with the ones who practice the most"
"jag backar bara när jag tar sats" (obs passar med tåg-liknelsen, hint hint! Känns det som att utvecklingståget rullar bakåt - perfekt tillfälle att ta sats!)

Det finns SÅ mycket man kan klara. Oavsett hur mycket motgångar och uppförsbackar man stöter på, det gäller bara att hitta den inre motivationen och ett sätt att lösa det på. Allt går att lösa, one way or another, bara man vet VAD och VARFÖR. Det bara är så.