Ibland blir man sådär... destruktiv mot sig själv. Vi hästmänniskor är generellt drivna, lägger upp planer för oss själva och hästen och ser till att komma dit. Kämpa i motvind blir liksom normalläget. Kalla tår och värkande kropp också, det är så det funkar. Så att läsa ett sånt här gästinlägg blir ganska befriande. För vems skull gör vi allt egentligen? För vems skull försöker jag matcha hästen mot medelsvåra klasser i både hoppningoch dressyr, det är ju inte som att jag har tankar på att sälja eller en uppdragsgivare som vill ha en häst med x meriter inom ett år. Det är ju bara jag som vill framåt och det är bara jag som hamnar i kläm. Någonstans vill jag ändå tro att jag blivit snällare mot mig själv efter året med hjärnskakningen, när man liksom tvingas sålla och prioritera. Och klarar inte omgivningen det, då kanske man inte skulle ha de personerna i sin omgivning ändå.

HÄR hittar ni gästinlägget på hippson, jag tycker tipsen passar alla ryttare, inte bara de med diagnoser och psykisk ohälsa, eftersom vi alla tenderar att ha lite höga krav på oss själva och stressa lite mycket. Tipsen funkar bra för att hantera stress också :) Som sagt, för vems skull gör vi detta och har jag någon behållning av att rida MSV B och 130 om jag samtidigt blivit utbränd? Nope, psykiska hälsan och glädjen i stallet är viktigast.