Jag ska försöka samla mina tankar lite i det här ämnet, det är ganska stort och yvigt ämne som är rätt svårt att greppa och komplext att förklara och sätta sig in i, men det ger en resa down the memory lane. Nu under mina praktikveckor har jag ju sett ett antal ridlektioner, haft tid att diskutera och prata om mål med ridskoleridning. Jag själv började ganska tidigt i träningsgrupper, jag tror jag red i hoppgrupp från att jag var 11-12 och började i dressyrgrupp strax efter. Jag red alltså i träningsgrupper från att jag var 12, lite mindre grupper med mer fokus mot tävlingsförberedelse och ridning som sport, jämfört med vanliga ridgrupper där ridningen visst kan vara inriktad mot sporten och tävling men för de allra flesta är motion, nöje och idrott.

 

Från att jag var ganska liten var jag väldigt prestationsinriktad, som i allt annat, och det föll sig naturligt för mig att vilja bli "bäst", fastän jag var skiträdd och grät hela tiden. De första åren var jag verkligen skiträdd nästan varje lektion men hängde kvar, hade kul och jag minns fortfarande ett ridläger närjag var 8-9 år och hoppade 40 cm med min favorithäst, hjärtat i halsgropen men vilken prestation! Så himla nöjd.

 

Sedan däremellan var jag typisk ridskoleryttare som hängde så mycket jag kunde i stallet ochred för att det var så himla kul och jag fick känna mig duktig varje lektion som lärt mig hantera hästen i alla gångarter och till och med börjat rida framdelsvändningar och skänkelvikningar. Ridning var kul och tävling var relativt långt bort. Då ochdå lyckades en kompis rida hästen på tygeln, ridläraren tjoade i att det var FANTASTISKT och någonstans där fattade jag att det var meningen att hästarna skulle böja på nacken när man red. Var typ helt ovetandes om det innan, men times change.

Sedan gick lång tid åt att knäcka koden för att få hästkrakarna att böja in nacken. Någonting om samspel mellan hjälperna och rida mellan hand och skänkel. driva på och samla upp - armarna och benen fick nya uppgifter, från att vara gas broms och ratt så blev de... arton hundra andra grejer. trycka med benen, krama i tygeln men inte så hårt och inget glapp och... Så jäkla mycket. I början hade vi lite av en mjuksågtävling i gruppen, vem kunde krama ner hästens huvud först ochsedan hålla kvar det där i övergångar och snabbare gångarter? Jag vet inte idag hur det såg ut och jag vet inte hur det hade sett ut annars, om vi inte fick lära oss vikten av PÅ TYGELN så himla tidigt, hur resan hade sett ut. prestationsinriktade jag hade i alla fall kanse inte behövt all ny press, just när jag lärt mig the basics.

Åren gick i alla fall och vi blev mer och mer finkänsliga mellan hand och skänkel och ponnyerna blev stadigare ochstadigare på tygeln, och mjukare och mjukare i munnarna. Antagligen var det väl vi som blev känsligare och känsligare och därför blev hästarna finare, men så tänkte man ju inte då :) efter hand lärde vi oss att det faktiskt går att börja med att driva ochsedan fånga upp i handen, att man inte behöver börja med nerbrottandet utan att det finns en väg utan tygelridningen. Där handen verkligen bara är en mjuk uppsamlare av energi, tillsammans med bålen.

Nu är ju frågan, hur lär man sina elever att rida på tygeln? Samma väg som jag gick med lite ångest och väldigt mycket träningsvärk i armarna under ganska lång tid eller finns det andra sätt som är bättre? Vilka då i så fall? HUR GÖR MAN???

 

Något av det mest befriande jag lärt mig hittills är att alla nte vill rida SM. Alla vill inte bli bäst i världen. Alla behöver inte lära sig rida hästen på tygeln ridpass nummer 23. Det gör inte så himla mycket om ponnyerna inte går på tygeln IDAG, för den kroppskontroll och hjälpgivning vi tränar på idag kanske om 3 år resulterar i att ryttaren plötsligt hittar nyckeln till hur hästar ska ridas för att gå på tygeln, utan extra added pressure från ridläraren. Det blir ändå så himla mycket fokus så himla tidigt från kompisar och bloggar osv på att ha en snygg häst som kröker på nacken, så jag behöver inte lära dem var målet är. Det jag behöver göra är att ta fram en karta till målet och motivera varför min väg med sträckta tyglar och sittbenen ner i sadeln och stadig skänkel skulle vara rätt väg, när de redan kan "genvägen". Utbildar man ryttare på ridskola så kommer ridningen som leder till lösgjordhet på köpet. sätter du ridning med kontakt med munnen, forma och ställa i varje hörn, fint samspel mellan hjälperna i skänkelvikning och såpass egen balans att du kan rida i förvänd galopp så är ridningen såpass befäst att formen inte är långt bort. Alla ridvägar och rörelser är på ett eller annat sätt lösgörande om de rids rätt, så någon gång, bara man är konsekvent med grunden, kommer hästarna bli lösgjorda av en helt vanlig lektion. Utan att ridläraren så mycket som en enda gång förklarat att meningen är att hästen ska gå på tygeln.

 

Såhär tror och känner jag nu och detär ju mycket möjligt attjag kommer titta tillbaka på den här texten om en månad, ett år eller tio år och tänka haha, lilla jag, vad mycket jag trodde jag kunde då som inte stämmer alls, men så kan det ju vara. Jag är ju jag nu, lika mycket som i framtiden, och det är ju utefter den här filosofin jag håller lektioner idag, appropå min skoluppgift om pedagogisk grundsyn. Nu är det dags för sandbyte i kattlådan, sedan får jag sällskap till stallet för lite hoppning tänkte jag mig.