Hur kommer det sig att när det händer så mycket har man så lite att skriva om? En vecka har gått och det har hänt massor, främst inuti mitt huvud. Jag är ju ganska mjuk i min ridning och väntar hellre ut hästen och "lirkar" fram det jag vill ha än att kräva, vilket hästen har utnyttjat. Sjukt lajbans med ett nytt hem där man får tänja på gränserna! Så det har han gjort med råge, men denna vecka har jag blivit mindre rädd och mer tuff och han sköter sig ju himla bra när man direkt berättar vad reglerna är för dagen. Sen kollar han läget HELA TIDEN. Sätter man honom inte i arbete bra nog så kan man ge sig tusan på att det bor monster i hörnen, svarta hål i skuggorna och jättekonstig gravitationsstörning just vid utgången så man bara måååååste smita ut där. Men det är nyttigt för mig! Jag märker ju direkt när jag fisrider och får verkligen träna på att r-i-d-a. Idag klämde han inte in någon istadighet någonstans, fint när man tränar för en ny person för första gången. Han bjöd på en väldigt fin känsla, även om det blir lite valpigt stundtals i dressyren med alla tighta krumelurer man ska få in, men han tar sig så himla bra och jag lär mig för varje dag hur och var jag ska supporta.

 

I hoppningen är han ju en klippa. Håll i dig matte, nu kör vi! Oavsett när var eller hur vi kommer fram till hindret (eller vilken balans jag är i, heh) tar han mig över så himla snällt. Tänk sedan när vi blir ännu tightare och jag dessutom får lite bättre känsla för var hindren står, hur bra kommer det inte bli då liksom? :) Nä, just nu känns det riktigt bra med all träning framöver, kanske ett jättelitet undantag för vårt terrängprov nästa tisdagsmorgon. Lite ont i magen har jag över att lämna anläggningens trygga vrå, men senast skötte han sig väldigt fint, så det ska nog gå bra ändå. :)